Kajsa Persson

Nu var det ett tag sen jag skrev, men när man känner sig på lite halv taskigt humör och inte har någon inspiration alls så känns det rätt värdelöst att sitta här och skriva. Även om jag fortfarande är på rätt taskigt humör, känner jag i alla fall för att skriva lite. Nu vet ni det.


Var på lucia i kyrkan idag, och gud så vackert det var! Man saknade verkligen att stå där framme och sjunga, och känna rysningarna komma efter varje maffig ton. Det var något väldigt speciellt. Har inte varit i kyrkan och tittat på lucian heller sen jag slutade estetiska, så det var roligt att sitta på åskådarplatsen och bara njuta. Riktigt duktiga var ni!


Idag är det tredje advent också. Snart är det julafton, shit vad fort allting går! Då kommer alla släktingar också, som man träffar högst tre gånger per år bara. Ska bli kul! Sen kommer mina pärlor hem igen också :) Jag älskar jul! Även om det inte är samma sak som när man var barn..





Känns som om man vill ha ett riktigt kanon-nyår nu också, med tanke på hur dom varit de senaste åren. Ska inte gå in på detaljer, men allting har inte slutat med glädjetårar precis. Det här året ska bli kanon, vad vi än gör och vart vi än är. Jag ska ha KUL!




Saknar den gamla goda tiden ibland. <3


Idag har jag haft en sån där jobbig grubblar dag också. Dom kommer och går med jämna mellanrum, speciellt nu när man har så mycket som tynger axlarna. Vad gör man då? Jo, man tar tag i problemen, även om det är svårt.


I'm done.

Ja nu är jag hemma igen, och jag är glad över att vara hemma och få träffa alla mina nära och kära. Det är svårt att blogga när man egentligen inte alls är på humör. Kanske är dumt att försöka då också, men jag har lite saker jag vill tillägga i alla fall..


Satt och tänkte lite idag, och jag insåg att hur psykiskt starka mina vänner är egentligen. Dom har varit med om så mycket olika motgångar i livet och ändå fortsätter dom uppskatta livet och lever på precis som vanligt. Jag beundrar er, och jag är glad att just jag fick äran att vara eran vän. Tack.

Blivit mycket tänkande idag för min del. Både på saker som hänt och saker som kommer ska hända. Typiskt mig. Jag blir bara så less, samtidigt som jag är van vid det här nu. Hur mycket ska man stå ut med? När är det dags att stå upp för sig själv och våga säga stopp? Djupt inlägg idag, men ibland känns det bara så skönt att skriva av sig.


Can you ever forgive, if you can't forget?